“Vad pluggar du?” “Jag pluggar till producent på programmet för kulturentreprenörskap, ett kandidatprogram på Umeå Universitet” “Producent, jaha oj! Men går det verkligen att få jobb som producent? Så här lyder oftast konversationen när jag berättar vad jag pluggar. Kulturproducent är ett ovanligt yrke i ett hav av undersköterskor, konsulter, systemutvecklare och ekonomer, alla välkända yrken med tydliga yrkesbeskrivningar. En rimlig fråga (då det är så få som känner en producent) och en fråga som förtjänar ett rimligt svar, men vad svarar man? “Ja, jo. Jag hoppas ju på det! Arbetsmarknaden ser bra ut och av dem jag har pratat med så låter det som att det behövs fler duktiga producenter. Det gäller att ju visa vad man går för!” Jag älskar projekt, har alltid jobbat med projekt och kommer nog alltid att jobba med projekt. Det nog finns inget bättre än att gå igenom de olika faserna. Det börjar med att spåna på en befintlig idé eller kanske till och med får uppgiften att klura ut en helt ny. En idé väljs ut i en uppsjö av tråkiga idéer och ett fåtal riktigt bra. Sen påbörjas planeringen, den där långa förväntansfulla och oftast krävande fasen som kräver extremt mycket noggrannhet och en förmåga att förutse det oförutsägbara. Planeringen är den absolut största och definitivt den mest osynliga delen i projekt, speciellt inom kultur. Alla spelningar vi går på, teatrar vi ser, workshops vi deltar i och festivaler vi hånglar på har förmodligen planerats i månader, ibland hela år, utan att vi har en aning om hur mycket slit som ligger bakom. Vi bara går dit och njuter och hux flux är dom över på en timme, en dag eller en vecka och vi går hem ett minne rikare. När allt äntligen är spikat, avtalat och schemalagt kommer det som känns som lugnet före stormen. Precis innan genomförandet ska dra igång infinner sig ett märkligt lugn hos mig, full fokus. Kraftsamling. Sen kommer dagen D och allt går i 120. Alla är på plats, och vet (förhoppningsvis) vad dom ska göra. Det riggas, kopplas, kontrolleras och repeteras. Teamet har en unik förmåga att täcka upp där det krisar och alla jobbar stenhårt för att det ska bli bra. Och det blir det, nästan alltid. Vi samlas runt något, delar gemenskapen och jublar. Sen är det över? Fasen av efterarbetning har anlänt. Så vi river, stänger ner, packar ihop och vilar upp oss. Dagarna efteråt gör vi (förhoppningsvis) en utvärdering och alla går igenom processerna och vart det finns rum för förbättring. Kanske firar man. Sen gör man det igen, och igen. Så här ser (förhoppningsvis) min framtid ut, oavsett vad det rör sig om. Just nu tror jag faktiskt inte att det spelar så stor roll vad jag jobbar inom, så länge jag får ha det där. Kärnan i varför jag verkligen vill att min framtid ska få den här formen är för att Umeå som stad alltid har gett det till mig, och jag vill ge tillbaka. Fritids, ungdomsombuden på Umeå kommun, gymnasieåren, Scharinska, Umeå Fashion Week, Humlan, alla våra museer, Brännbollsyran, pubar, Stallet, teatrar och såklart Norrlandsoperan. De har berikat mitt liv med minnen och nya intryck. Som Per Holm, vår programansvarige, sa så klokt på en föreläsning; “Det är kulturen som gör att människor trivs och vill stanna kvar i städerna och därmed stimulerar utvecklingen.” Och det stämmer ju verkligen, tack vare kulturen har människor upplevelser att samlas kring och njuta av och det är något som alla oavsett yrke och inkomst behöver. Människor som har råd att välja vart de ska bo väljer inte en tråkig stad, de väljer en levande. Städer växer när de är intressanta och när det händer mycket i dem, när medborgarna och företagen mår bra. Det vill jag jobba för. Lite så tänker jag om framtiden! /Josefin
0 Comments
Leave a Reply. |
SKRIBENTERHär skriver vi studenter och lärare om aktuella händelser och annat relaterat till KEP. ARKIV
September 2022
KATEGORIER
All
|